När vi började planera farmors begravning var det bestämt (eller tja, det var så jag fattade det iallafall) att vi inte skulle sörja så mycket utan mer glädjas över hennes liv. Vi skulle inte vara så dystra och gå klädda i helsvart, nej vi skulle vara glada över att hon fick ett långt och kärleksfullt liv och därför gå klädda i lite färg (men fortfarande - det var så jag tolkade det). Igår sätter jag på mig min turkosa tunika (den skriker färg) och lackleggings. Jag tänkte att det var lagom bra. När jag och mina (faktiskt) svartklädda familj kommer till begravningen märker jag att det inte är en enda jävel med färgglada kläder. Alla är svarta, svart, svart, svart. Vad fan hände liksom? Där står jag mitt i bunten och lyser upp packet som en fet jävla partylampa. Inte för att jag brydde mig. Inte någon annan för den delen heller, i guess? Men jag ser det som att farmor var något speciellt för mig och jag var något speciellt för henne. Det är så jag ser det, känner det och tror det är. Farmor och jag.

Vila i frid!